söndag 11 maj 2014

Livet vänds upp och ner




Hjärntumör, hjärntumör. HJÄRNTUMÖR!?!....Elakartad, elakartad, ELAKARTAD!!!.....
Vad f.. hände här???

Livet, planerna, allt är kaos.....et tag... sen kommer rädslan, ångesten, tvivlen - blir arg - jättearg!!!
Nej, det är inte jag som är sjuk, det är min man. Han som alltid hållit sig i form, han som aldrig är sjuk, han som aldrig ens har tagit en Alvedon.

Varför, varför, VARFÖR?- jag vet, det är inte lönt att ställa sig sådana frågor.
Omvärdera allt, ja hela livet, alla värden, alla vänskap.... Vad är viktigt? Hur ska vi använda tiden? Är det ok att kapa bort alla som inte känns viktiga? Ja, allt som inte känns viktigt?

Vara stark - inte visa att man är ledsen, förtvivlad, rädd - det går ibland men inte hela tiden.
Han är stark. Fysisk och psykisk. Säger att vi ju faktiskt har haft 30 år tillsammans, att vi har upplevt så mycket, utvecklats så mycket, att våra barn klarar sig bra och att vi inte ångrar någonting. Nej, vi ångrar ingenting - det är bra! Vi har alltid gjort precis det vi har velat, inte försökt att begränsa varandra - det har gjort ont ibland och vi har bråkat mycket men jag tror att det är just därför att vi idag kan säga att vi inte ångrar någonting. Det är dock inte samma sak som att vi är klara med våra liv tillsammans, inte alls! Så varför? Nej just det - det är ju den frågan som man ska undvika för att inte bli bitter.

Vad händer nu då? Väntan, oro och samtidigt försöka leva så normalt men även så starkt som möjligt. Med starkt menar jag att leva fullt ut inte slösa tid på sådant som känns oviktigt. Försöka njuta och vara glad även om man gråter inuti.

Man är inte sig själv. Man glömmer, är disträ, labil. Blir arg och besviken på folk som säger "fel" saker. Man är överkänslig - orkar inte lyssna på folks intetsägande babbel och deras, i deras ögon, stora problem. Problem som jag för lite drygt en månad sedan också hade känt var stora problem.

Vi försöker göra sådant som vi tycker om och känner oss trygga med. Spenderar mycket tid i trädgården - det är som terapi. Den fantastiska våren i år har varit en ibland påträngande påminnelse om livet. Livet som inkluderar döden och återfödelsen - om man nu tror på det. Samtidigt blir man mycket mer varse de "små tingen" i livet. Fåglar som återvänder efter ett liv söderöver, blommor och träd som slår ut. Naturens färger känns kraftigare - ja, allt känns kraftigare; lycka, sorg, smärta, lukt, glädje.....

Lycka för mig är när min man vid läggdags säger; "Idag har varit en bra dag!" Då har vi lyckats ta vara på tiden och livet på ett bra sätt.

Det svåraste är nog väntan - väntan på besked om resultat, väntan på prognos, väntan på behandling och detta vet vi kommer att fortsätta om och om igen. Ovissheten är påfrestande - vi lever på hoppet. Blir rädda när ett nytt symptom uppstår men efter ett tag accepterar man. Det är förvånande vad man klarar av när man inte har något val.

Man levet livet i sekvenser. Ibland är allt som vanligt i nästa sekund håller världen på att kollapsa. Min man säger att han tror att det är värre for oss andra än för honom. Han menar att vi vill hjälpa men kan inte och därför blir ledsna och frustrerade samt att vi oroar oss även för framtiden, vilket han slipper (Fast gör han det? Märker ju att han vill att saker och ting ska göras klara.)

Vi är rädda för sorgen. Jag envisas att det inte är värre för vi andra - det är ju inte vi som är sjuka fast det är vi kanske ändå fast på ett annat sätt. Vi är sjuka i själen men vi måste vara starka, starka för hans skull, för vår egen skull och för varandra.

Ibland blir man extremt självisk. Vill bara packa in honom i vadd och hålla om honom. Är rädd att om man inte har full koll på honom hela tiden är han plötsligt borta. Sen kommer man på sig själv att det är ju just för att vi inte har begränsat varandra att vi inte ångrar någonting - så inte ska jag ändra det nu!!! Får inte begränsa honom hur ont det än gör. Han måste få leva precis som han vill - han skulle ju aldrig få för sig att begränsa mig.

Maten är ett kapitel för sig. Det måste vara någonting instinktivt att man fokuserar på mat när man är i kris. Det handlas och lagas GOD mat som aldrig förr. Han är konstant hungrig på grund av kortisonet men det är inte bara det utan maten är ju någonting man kan samlas kring - nått neutralt att prata om och ett sätt att visa omtanke.

Vi vet inte hur det kommer att gå. Vi lever på hoppet. Vi väntar på nästa besked. Vi vill vara tillsammans. Vi tar det en dag i taget. I dag har också varit en bra dag - vi vill ha många fler sådana!

Ta vara på det ni har och uppskatta det - livet är skört men vackert.
Se till att fylla era liv med bra dagar - Jag tror att det är det som är meningen med livet.

Kram Trine

4 kommentarer:

  1. Fy vad ofattbart tragiskt! Sänder många varma och stöttande kramar till dig och de dina i eran jobbiga situation!

    Kram från Linda i Borlänge (som köpte stora gåsen av dig)

    SvaraRadera
  2. Kära vän , jag vet hur det känns ....min bror hade också en hjärntumör av värsta sorten....han blev 45 år....livet är skört...jag uppskattar varje dag....ibland är det förstås svårt att vara i nuet....men det måste man nästan...livet kan förändras snabbt.....så är det...sköt om er och lev i nuet...uppskatta livet så gott det går ;)).....kram från bia

    SvaraRadera
  3. Hej,, all kärlek till er, önskar att allt går bra och att ni får massa bra dagar, kram Lena

    SvaraRadera
  4. Men vilken chock och så ont det ser ut. Åhh jag hoppas innerligt att allt går åt rätt håll, att ni har många, många år framför er fyllda med vackra dagar tillsammans. Och vilket fint förhållande ni verkar ha, och att inte begränsa varandra.

    Varma tankar och kramar till er två.
    Cia

    SvaraRadera

Gadgeten innehöll ett fel